David som junior

Under åren som junior gick jag på skidgymnasiet i Mora där jag blev antagen på en riksplats på skidorientering. I och med flytten till Mora började träningen genast ta en större plats i vardagen då vi fick möjlighet att träna under förmiddagarna tre till fyra gånger per vecka. Jag tog framförallt stora kliv som längdåkare och hade efter ett år på skidgymnasiet förbättrat mig så mycket att jag kunde vara med och slåss i toppen på junior-SM i längdskidor (i jämförelse med en placering runt 50 på USM två år tidigare).

Skidorienteringen var dock min högst prioriterade idrott under hela gymnasietiden och under mitt fjärde år på gymnasiet (sista året som junior) lyckades jag med att vinna kortdistansen på JVM i Italien (karta). Tillsammans med träningskompisen Erik Engvall och Jörgen Johansson blev det också silver i stafetten.

Gruppfoto på svenska junior-VM laget i Slovakien år 2000.

Jag fick också chansen att resa en hel del med juniorlandslaget i orientering och deltog på JVM i Tjeckien som 19-åring samt Ungern som 20-åring. Under dessa resor fick jag lära mig mycket om orientering utanför Sveriges gränser och blev ofta påmind om att det krävs en otrolig löpstyrka för den som vill vara i toppen på kontinentala mästerskap.

Min träningsmängd ökade rejält under åren i Mora och antalet träningstimmar stegrades för varje år som gick.

Nämnas skall att min träning var väldigt varierad och att den totala mängden löpning aldrig översteg 200 timmar på ett år. Skidgymnasietränarnas filosofi byggde mycket på att vi skulle få en allsidig träningsbakgrund och genom att behärska många olika träningsredskap kunna hålla en hög träningsmängd utan att riskera att bli skadade. Olika träningsformer kunde vara skidor klassiskt och skate, rullskidor klassiskt och skate, löpning, cykel, inlines, styrketräning, vattenlöpning, simning och skidgång.

I efterhand tror jag att jag hade kunnat vara en bättre löpare som junior om jag tränat större andel löpning, men i ett längre perspektiv tror jag mig haft en stor nytta av den varierade träningsformen och att jag även byggt upp en bra grundkondition. Trots att jag åkte mycket skidor på vintern hade jag sällan problem med att komma igång på våren, vilket jag tror berodde på att min kropp var van vid att tävla och köra hårt. Det som jag framförallt tror jag skulle kunna gjort bättre var att ibland våga vila och att ta någon veckas träningspaus mellan säsongerna. Trots att mina tränare varje år påminde mig om det, ansåg jag att min motivation var på topp och jag såg ingen anledning till att bromsa med träningen. Ofta slutade det med att jag fick någon extra sjukdomsvecka när kroppen själv sa ifrån, några veckor eller månader senare.

Under juniortiden hade jag också fördel av att representera Västerbergslagens OL där vi var flera jämnåriga killar på hög Sverigeelitnivå. I klubben reste vi tillsammans på mycket läger och tävlingar och hade kul tillsammans, vilket sporrade mig till att satsa ännu hårdare.