Lena som ungdom

Allsidig träning gav en bra träningsgrund

Nässjö OK är klubben jag har att tacka för mitt utvecklade orienteringsintresse. Efter ett "knatteknat" som 2-åring hade jag ett längre uppehåll från karta och kompass.  Vid 9 års ålder följde jag med grannen, Emily Tärneberg, på en nybörjarkurs, där jag blev väl mottagen,  och sedan dess har jag varit fast i sporten. Hela uppväxten var dock präglad av idrott av all de slag och orienteringen fick mest utrymme vid deltagande i ungdomsserien/ höglandsserien samt några helgtävlingar då och då.

Däremellan kastade jag mig mellan träningar och tävlingar av olika slag:

friidrott i IK SISU

bandy i Nässjö IF (numera heter damsektionen IFK Nässjö)

basket i KFUM Nässjö

fotboll i Nässjö FF och så småningom Ormaryds damlag

skidorientering + längdskidor i IKHP och sedan IF Hallby SOK

innebandy i Nässjö IBS

badminton

Det var dock endast Orientering som höll intresset uppe hela vägen fram (till viss del även friidrott i form av terränglöpning) och jag tror att det kan ligga mycket i att det är den individuella insatsen som bestämmer resultatet. Flertalet av ovanstående lagsporter höll jag främst på med för att hinna träffa kompisar men det gav mig även en riktigt bra grund för att tåla mycket träning för, vilket ni säkert reagerat över, det blir ibland fler än en aktivitet per dag för att hinna med allt på en vecka!

Såväl jag som mina yngre syskon, Martin och Marie, har uppmuntrats till att hålla på med idrott men för att få hålla på med allt vi var intresserade av ställdes vi inför motkravet att själva sköta transporter till stor del. Cykeln har använts flitigt genom Nässjö stad, men på helgerna var det ändå mamma och pappa som stod för skjutsen direkt från orienteringen till fotbollsmatchen. Jag kanske inte behöver betona att min styrka var uthålligheten jämfört med bollsinnet. Det senare fick mina syskon en större portion av och även om de var flitiga i drottandet så valde de att hålla sig till några färre sporter.

Gymnasievalet blev en vändpunkt 

Mina framgångar som ungdom var bra men inte fantastiska. Lite stolt är jag visserligen över sviten med 8 raka segrar i höglandets ungdomsserie men i distriktet höll jag mig runt 3:e plats ända upp i 14-årsklassen. I samband med övergången till D16 lyfte jag mig en aning och slogs i smålandstoppen. På USM kunde jag stolt ta emot en bronsmedalj, efter småländska segrarinnan Sofie Bakkman och Skogsfalkens Sofia Forsgren (då Olsson), men resultaten innan dess hade tyvärr inte varit tillräckligt bra för att få en plats på Eksjö OL-gymnasium. Besvikelsen var stor men snart öppnade sig nya möjligheter tack vare Stefan Håmås, och Sanda skidgymnasium, som erbjöd mig en längdplats för att jag skulle få hjälp och uppbackning i träningen. Jag tackade ja och inom ett år hade de lärt mig åka skidor så pass bra att jag kunde slå mig in som rikselev på skidorienteringslinjen. I Huskvarna började jag också träna med IKHP och det blev min nya orienteringsklubb.

Sporrad av framgångarna i skidorienteringen, och samtidigt lockad av de härliga skidlägren och gemenskapen där, gjorde jag även en satsning vintertid och tog mig ända fram till två JVM-starter. Efter studenten 2000 bodde jag kvar i Huskvarna och satsade på JVM samtidigt som jag jobbade som idrottslärare. I Italien knep jag ett silver på långdistansen och tog även silver i stafetten samt en 5:e plats på kortdistansen. När jag bodde i Huskvarna blev det jobbigt att åka hem till Nässjö på bandyträningar i veckorna så jag var tillslut endast med då och då och spelade matcher som inte krockade med skidorienteringen. Någon gång gick det till och med att kombinera skidorientering i Bollnäs med matcher i Edsbyn och Ljusdal!

Bildbevis på att jag faktiskt hade stått på skidor innan gymnasiet!