hemma igen!!

Vid niosnåret igår var det många topplöpare som sparkade igång benen i EM:s sprintkval i Lettiska Ventspils. I stort sett samtidigt som första start klev jag och David in på ”min” avdelning på Falu Lasarett för, vad som förhoppningsvis skulle bli, sista gången. När Emil Wingstedt än en gång visade imponerande styrka och stabilitet genom att springa i mål som segrare kunde vi lämna sjukhusmiljön och jag är nu officiellt utskriven!

 Berg-och-dalbana i en dryg vecka

Sedan det small till i mitt huvud torsdagen 15 maj har jag upplevt ett antal bra respektive mindre bra dagar. Inledningsvis bjöd såväl torsdag som fredag på stor oro, kraftiga smärtor i huvud och nacke, smärtlindring med hjälp av tabletter men även morfin i sprutform, halvslummer och tårar, röntgen i Falun och därefter ambulanstransport till Akademiska med uppföljande röntgen och slutligen en ambulanstransport tillbaka till Falun (03.30). Summeringen av det beskrivna förloppet blev ett konstaterat brustet blodkärl men då inget aneurysm (åderbråckstendens) hittades skall jag vara utan ökad risk för ytterligare bristningar. Som en följd av det positiva beskedet flöt lördagen på i någorlunda ”normal” stil och jag var, enligt omgivningen, oförskämt pigg under mitt permissionsbesök hemma. Även under söndagen och måndagen var mitt tillstånd helt ok och jag kunde tillbringa någon timma som supporter på Kopparkavlen, med endast lättare huvudvärk men mer märkbar stelhet i rörelsemönstret. Dessa dagar följdes av raka motsatsen då jag måndag kväll-fredag förmiddag knappt kom ur sängen för mer än nödvändiga besök i badrummet och någon matbit. Morfinet skapade dock illamående och dropp kopplades in när jag inte lyckades behålla så mycket i kroppen. Sängliggandet hade nu börjat avspegla sig genom smärtor i ländrygg/säte och det var svårt att hitta en sovposition utan smärta. En ond cirkel hade skapats och det var en otrolig lättnad när jag framåt torsdag kväll kunde se tendenser till förbättring, bland annat genom att få behålla mat och dryck, och på fredagen även känna att kroppen svarade på energiintaget. Att få komma hem på helgpermission kändes lite oroligt, men också skönt, och den egna sängen var rena princessdrömmen!

Mina nya krafter, i kombination med avtagande huvudvärk, resulterade i en kanonhärlig helg där jag bakade bröd, strosade på stan och uträttade ärenden, lagade god mat, tittade på film och umgicks med David. Dagarna liknade mina VILO-dagar och även om jag fortfarande hade ryggsmärtor var det otroligt skönt att få promenera längre sträckor.

 Sjukgymnasten blir min pushare/bromskloss

I samband med utskrivningen hade vi (jag, David och Anna-Lena) ett långt läkarsamtal med diskussioner kring hur de kommande veckorna och månaderna bör se ut. Det har varit svårt att få klara besked kring hur mycket jag får röra mig och jag känner att jag vill ha tydliga riktlinjer som hjälper mig att inte förivra mig och förstöra läkningsprocessen. Även om jag givetvis hoppas på en fortsatt möjlighet till elitidrott är det först och främst en vardag utan begränsningar som jag framförallt vill uppnå. Då jag fått besked om att min vardag skall kunna återgå till det normala, vilket för mig kan inkludera 2 pass om dagen, är det den jag sätter som mål och vill få tidsramarna satta efter. Dock är läkarna inte vanan vid att ge annat än generella bedömningar, med 2-4 månader som en måttstock, och det tog därför ganska lång tid att börja ”tala samma språk”. Att röra sig och att träna innebär inte samma sak för mig och Asta 53 men det är inte ovanligt att 2-4 månader innan du får träna hårdare pass blir rekommendationen för oss båda. För mig är det enorm skillnad på 2 respektive 4 månader och om det är en blodtryckshöjning som skall undvikas kan det för mig vara större risk för högt blodtryck om jag inte får röra på mig med tanke på att jag då skapar inre stress och klättrar på väggarna. Min räddning i detta kom i form av min sjukgymnastkontakt på LIVI, som jag hade mitt första möte med mellan gårdagens två läkarsamtal, och jag ser fram emot att samarbeta med honom och vi gör en plan där ansvaret för min kommande stegring i fysisk aktivitet fördelas på oss båda.

David mot EM

Det känns skönt att vara utskriven och att ha flera dagar med ork och pigghet i bagaget när David lämnar mig för att åka till Lettland och där utmana världseliten i medeldistans och stafett mot slutet av veckan. Även David har påverkats en hel del under min sjukperiod och det tar förstås energi att vara den som skall sköta allt runtomkring. Sista dagarna har vi dock försökt ägna även åt teoretiska EM-förberedelser och hans uppdrag de sista dagarna fram är nu att släppa vårdrollen och istället njuta av de läckra sanddynerna och strandterrängen, en av de terränger han behärskar som bäst!

2 mammor med bromskoppel

På hemmaplan fortsätter jag min påbörjade hemrenovering och vid min sida finns för tillfället mamma Britt-Marie, på besök från Nässjö, samt mamma Anna-Lena, som drar ett stort lass i att begränsa mig när min vilja tenderar att dra ifrån det jag realistiskt kan uträtta. Igår tittade vi igenom Faluns tänkbara försäljare av kakeldekorationer men då ingen föll ut som ”den rätta” är plan B nu att ev. skapa en egen! Idag är det balkongblommorna som efter ett år i dvala är tänkta att få nytt liv och diverse tänkbara försäljare av kontorsmateriel skall inventeras i jakt på ett passande tidningsställ. Då och då sätter jag mig ner och fyller i några recept i min receptbok och det är skönt att minska pappershögen av ihopsamlade recept genom åren. Har DU ett recept som du är speciellt nöjd med så tar jag gärna emot det och efter provlagning härhemma landar det troligtvis i min nya bok. (länk till bild att skriva ut och placera bredvid får gärna bifogas om det finns)