VM i Tjeckien har varit mitt stora mål med träningen sedan Ukraina förra året och det har även varit det avgörande moment som fått mig att orka kämpa på med hård träning trots att det många dagar varit motvind i förberedelserna, framförallt i form av skador. Med bara tre dagar kvar till avresa väljer jag nu att kasta in handduken helt då en förkylning tvingat mig till vila sedan en dryg vecka tillbaka.
Efter VM-testerna återstår den sista finslipningen för att komma tillbaka till Tjeckien fylld av självförtroende och längtan efter att stå på startlinjen. Själv har jag länge brottats med smärta i hälsenan men när VM-testerna gav positiva indikationer, just ur skadesynpunkt, hade jag stora förhoppningar på en fin träningsperiod sista tiden innan VM. Tyvärr fick jag inte chansen att köra mitt upplägg då en förkylning i direkt anslutning till testerna tvingade mig att vila. De första dagarna var redan innan vigda åt fysisk och mental återhämtning, framförallt psykiskt gick det åt mycket energi och kraft inför och under testerna, men när jag efter en dryg vecka fortfarande inte kunnat komma igång med träningen har jag tagit beslutet att det inte blir någon VM-start för min del. Inget lätt beslut att ta men jag anser inte att jag kan göra mig själv rättvisa med den bakgrund jag har i dagsläget. Hade sista tiden flutit på problemfritt hade jag haft en stigande formkurva och därmed kunnat räkna med en bättre form på VM än på testerna, vilket hade krävts för att kunna slåss om framskjutna placeringar. Jag anser inte att jag skall åka till VM utan att känna att jag kan bli bättre än runt 10:e plats.
Inte heller världscup i Sälen
Jag kommer nu att brejka helt från tävling och träning och istället ta tag i de skadeproblem jag dragits med sedan maj 2007. Suget efter orientering har avtagit och det var inte vattenlöpning, cykel m.m. som fick mig att fastna i sporten, och därför vill jag nu se till att jag återigen kan vara med i skogen utan smärta. Den behandling som är aktuell är en injektion i hälsenan, så kallad sklerosering, vilken har till följd att jag måste vila helt i fjorton dagar efter behandlingen och därmed blir det heller inget o-ringen för mig.
Ringrostig teknik på VM-tester
Känslan innan medeltestet var för första gången på länge bra, med njutningsfull uppladdning i Sälenfjällen och en upptrappad löpning. Jag kände mig säker på att foten och hälsenan skulle hålla för belastningen och hade inställningen att det tekniska genomförandet var det jag behövde lägga vikt vid. Senaste åren har jag skapat en trygghet i min orienteringsteknik, med fåtalet misstag som följd, men med utebliven löpträning och därmed utebliven teknikträning har jag senaste tiden upplevt viss ”ringrostighet” och misstagen har ökat.
Många hade problem redan i kvalet och tyvärr gällde det även mig. Att inleda med nästan 2min bom på första kontrollen lade ingen bra grund och resterande kontroller sprang jag igenom med ett stressat beteende och många småsvängar på kortsträckorna. Det är smidigt att skylla ifrån sig på kartan och skuldbelägga kartritaren men jag brukar själv hävda att de bästa löparna klarar av att navigera ändå, dock upplevde jag nu att ett sämre självförtroende i ryggsäcken gjorde att jag hade nära till tvivel och jag kände mig därför inte distinkt och trygg i de partier som var diffusa och luriga med små detaljer.
Till finalen ville jag komma in i loppet och hitta flytet men även här stötte jag tidigt på svårigheter och på väg mot tredje kontrollen tappade jag runt 1min30s. Efter ett sådant misstag gäller det att ta sig tillbaka in i loppet igen och optimera fortsättningen men jag har tenderat att tappa all energi och haft svårt med detta de få gånger jag varit ute med karta sista tiden. Stress och uppgivenhet är nog tyvärr en träffande beskrivning av mitt återstående finallopp.
Långdistansen var för mig en sista chans att visa att jag var en av de svenskar som skulle springa medel- och-/eller stafett. Efter ett kort första varv hade jag, trots två misstag på sammanlagt ca 2min, en av de starkare inledningarna. Olika gafflingsalternativ gör det givetvis omöjligt att enbart gå på tiden men flera starka löpare hade haft samma inledning som jag. Efter en dryg timmes löpning mattades dock farten och mot slutet tampades jag med krampkänningar på baksida lår. Positivt var att det inte var vaderna som sade ifrån och jag tyckte mig se en ljusning för den återstående tiden mot ett eventuellt VM.
Kommentarer
Lämna en kommentar