Må bare tenke litt!

Morokulien 2-dagars, med inledande sprintprolog, är avklarat och även om sista dagen var tung och tuff för min del så var de två första dagarna desto bättre. Det jag främst tar med mig därifrån är dock den upplevelse jag hade under nedjoggen efter medeldistansen på lördag eftermiddag. Jag har märkt att jag lätt spinner vidare på motivation och glädje och här handlar det om ren och skär norsk optimism!

I stort sett samtidigt som mitt startpip ljöd öppnade sig himlen och ett rejält skyfall startade. Många med mig blev därmed dyblöta men lagom till målgång avtog det och den sommarvarma luften inbjöd till en kortare nedjogg. Jag gav mig iväg på måfå längs stora vägen men valde efter ett tag att vika in på en mjukare skogsväg. Här upptäckte jag efter ett tag att jag kände igen mig men då samtliga D21:or passerat ansåg jag mig inte störa någon utan fortsatte en bit.

Noterade en kontroll inklämd vid en brant strax intill stigen och därefter följde flera kontroller i olika stigkors. Smålog för mig själv när en ganska storvuxen kille kom i full fart mot mig, med siktet inställt på stigkorskontrollen, och jag höll mig ur vägen genom att kliva av stigen och jogga bredvid. Killen tvärstannade och tittade noga på kodsiffran vartefter han tog upp kartan och studerade den noggrannt, varvat med att se sig omkring åt alla håll. Utan att stämpla fortsatte han stigen framåt, halvjoggandes med ganska tunga kliv iklädd en dyblöt och hängande träningsoverall, och när han fick syn på nästa stigkorskontroll rusade han mot den. Tvärstopp igen och än en gång noggrann kartstudering varvat med att titta upp och reka av omgivningen med ett frågande uttryck i ansiktet.

Jag var på väg att passera killen vid kontrollen då jag kom på att jag faktiskt visste hur det såg ut på kartan där han nu befann sig och därmed skulle jag ju kunna peka ut vart han stod, även om jag inte hade karta med mig själv.

- Vill du ha hjälp? hörde jag mig själv säga, redo att peka med fingret på hans karta, men döm om min förvåning när han glatt svarade:

 - Nej takk, må bare tenke litt! innan han satte av i full galopp ut mot kontrollen vid stora vägen.

För tredje gången ett tvärstopp och upp med kartan för att vända och vrida åt alla håll, men ingen stämpling! Jag slogs av tanken att det måste vara branten 15m därifrån som han skulle ha och det kliade i fingrarna på mig att visa vart den var. Jag lyckades dock hålla mig och kunde strax därefter se ett brett glädjesmil sprida sig i ansiktet på killen när han vände ryggen mot vägen och med siktet inställt på branten rusade fram mot kontrollen och stämplade.

Jag hade gjort bedömningen att den här killen borde vara frustrerad efter att ha sprungit runt på en liten yta en bra stund, dyblöt och troligtvis med lite stela fingrar, men i själva verket arbetade han sig metodiskt framåt efter egen förmåga och njöt av utmaningen. Han behövde ingen hjälp av någon som ville spela "duktig flicka" men det lade han fram på ett vänligt sätt och att det fanns glädje i rösten gick det inte att ta fel på. Det spreds en liten värmande ilning i mig bara av att höra hans optimism. Jag beslutade mig snabbt för att strunta i att gräma mig över mina två misstag som dagen bjudit på och joggade glad i hågen tillbaka, nöjd över att bara kunna vara ute i skogen och springa igen. Tusen takk för lektionen!

Ser nu fram emot Eskilstuna weekend och hoppas kunna skina ikapp med solen när jag myser runt på TC. De som ser mig spurta mot mål skall dock akta sig för att döma mitt humör efter hur jag ser ut under loppet för jag har märkt att jag inte brukar lyckas med att se glad ut under ansträngning. Mängder av bilder har jag fastnat på genom åren och på flertalet av dem har jag plåtats i kategorin "sprintlooken" (tänk dig kinderna på en 100m-sprinter i slowmotion) eller "ledsen hund". Skenet kan dock bedra och inombords känner jag ofta det jag tycker att Helena Jansson och Simone Niggli brukar utstråla på sina upploppsbilder - glädje och tillfredsställelse efter upplevelsen av ett antal roliga minutrar i skogen!