Mer blå än röd/brun och babianpanik!!!

Efter ett antal bra träningsdagar härnere tänkte jag hålla fast vid min hemrutin, med massage ca 1 ggn/vecka, och fixade en tid hos Suretha. Emma D har testat och godkänt henne, med tillägget att hon verkligen kan ta i – vilket jag idag blev varse….

Nåja, det är ju faktiskt 9 dagar till hemfärd så blåmärkena borde hinna ge med sig till idrottsgalan ;-). Det skall dock tilläggas att jag var otroligt nöjd med massagen och skulle lägga den på topp 3 av de jag varit på hittills. Något konstig känsla dock att ligga på britsen och känna smärta som var så outhärdlig att jag inte ens fick fram ett ljud. Ibland blev jag till och med illamående men trots allt upplevde jag det som en positiv smärta. Massören hittade de rätta punkterna i mitt axelparti och när hon tryckte på dem (ok, tryckte riktigt hårt och länge på dem) då strålade det helt enkelt i nacke och rygg innan spänningarna sakta släppte.

 Intervaller varvat med långpass (förlängda sådana lite oplanerat)

Igår hade jag en finfin träningsdag med tröskelintervall på gräs, inklusive kartvisualisering, samt hårdkörarintervall 4*4min lätt uppför på grusväg. Idag väntade distanslöpning vid Three Sisters och sedan planerad beach i Gordon's Bay. Tiden rinner dock iväg ganska fort och efter att jag och Emma J tagit oss upp och ned för sluttningen var det mat i magen som gällde direkt. Annika och Emma D var nöjda med beach för dagen med tanke på att vi var borta i nästan 3h.

Vi bad om en karta innan vi skulle upp mot Crystal Ponds men damen förkunnade att "it's marked" - vilket jag så här efteråt skulle kommentera med ("marked - my ass!") De gula fotspåren

försvann rätt bra i stenvimlet och det var först när vi konstaterat att vi trodde att vi skulle komma fram fortare än på de generellt räknade 45 minutrarna som vi kunde titta ner och inse att vi faktiskt passerade de små pölarna för ett bra tag sedan.

När vi tog den här bilden på ”Pondsen” så fattade vi faktiskt inte att det var dem som vi letade efter men när vi ett tag senare kom upp till en stor damm insåg vi att något inte riktigt stämde med det vi fått beskrivet för oss.

Vi fortsatte uppåt ett tag till innan det bar ner igen, men då tog vi oss en närmare titt på vattnet och doppade oss i den lilla oasen.

Nåja, vi fick se lite mer…..

Babianöverfall

Efter ca 10min löpning in på passet påpekade jag för Emma att någon varit mindre diskret än vi med sitt toabesök, då det låg en ganska färsk bajshög mitt på leden (som vi alltså ännu inte lyckats tappa bort mer än när vi avlägsnade oss för kisspaus). "En hund", trodde Emma och jag accepterade det. Någon minut senare skymtade jag denna hund i ögonvrån men efter att ha vridit på huvudet lite till konstaterade jag att det var en babian som befann sig 2 m bakom mig. Jag frös till is och gallskrek i panik när han sakta rörde sig mot mig och då stannade han. Så fort jag sakta försökte dra mig bortåt lufsade han dock sakta efter och jag gallskrek igen. På något sätt lyckades jag röra mig framåt och han försvann samtidigt som spänningarna i mig släppte, och jag kände mig lite löjlig samt ångrade att jag inte fått fram kameran ;-). Strax därefter kom vi ifatt några vandrare som hört mig skrika och jag ursäktade mig genom att förklara att jag blivit skrämd av en babian. Det accepterades och de kollade för säkerhets skull uppåt krönet för att se att han inte var där.

Bilkörning på ”fel sida”

Imorgon blir det nog lite shopping i Kapstaden, innan Emma D åker hemåt. Hon har haft största ansvaret för bilkörningen hittills, men igår testade jag själv att köra bilen på ”fel sida” och anser att det går att sätta även mig bakom ratten framöver. Lite konstigt kändes det dock när radioreklamen som rullar då och då talade om att ”in three minutes you will be in an accident, in XXX minutes you will wake up at the hospital…..”. Riktigt munter "dont-drink-and-drive-propaganda", eller om det var "kolla-bromsarna-varning"!

Avslutningsvis en bild på ”Svenskgänget” från toppen av Table Mountain.