VinterO-ringen genomförd

Min känsla är att många orienterare testar på träning mer och mer lik friidrottens. Intervaller på hårda underlag och med hög intensitet är träning jag själv tycker är roligt. Den senaste tiden har jag dock gjort det omvända och fokuserat på s.k. 70-talsträning med långa pass och mycket snöpuls vilket jag känner ger starka ben. Att springa om sommarens O-ringenbanor i Sälen med snöskor har därför varit en inspirerande utmaning i träningen.

Under hösten som gått tränade jag periodvis mycket stakning på rullskidor. Anledningen var först och främst att det skulle vara avlastande träning för min ömmande hälsena och ett hjälpmedel till att bibehålla en god central kapacitet, men för att öka meningsfullheten med träningsformen, som inte är särskilt lik skogslöpning, bestämde jag mig för att sätta upp ett mål inom skidorientering och att träna mot nordiska mästerskapen i Orsa i slutet av januari.

Efter att ha vilat ut efter sklerosering 2 i början av december hade jag planerat två skidläger i Idre, som förberedelser mot skido-premiären i Harsa där jag skulle försöka kvalificera mig till NoM. Vid det andra lägret under luciahelgen föll jag på uppvärmningen till ett intervallpass, vilket resulterade i att min vänstra axel hoppade ur led (har haft problem med den innan, men det var första gången den helt var ur led). Då hela 2008 präglats av skador kändes det lite bistert just då att konstatera att det inte skulle kunna bli någon start i Harsa helgen efter och att även längdskidor som träningsform var borta för några veckor.

För att inte bli stillasittande började jag gå långturer i lössnö och kom även över snöskorna från Patrik Moris som jag nämnde innan jul. Jag fick även idén att springa om O-ringenbanorna för H21E i Sälen från i somras vilket jag nu genomfört. Tuffast var inte helt oväntat långdistanserna på etapperna 1, 3 och 5 och med långa avstånd till start blev passen närmare tre timmar några av dagarna. För er som gnäller på att tre kilometer är långt att gå på sommaren, så känns det ännu längre att pulsa vintertid!!

Finaste passet var dock definitivt medeldistansen på fjället tillsammans med William den 3.e januari. Då vi begav oss från stugan stod det minus 21 på termometern, men väl uppe på fjället var temperaturen behagligare och den hårda skaren gjorde att vi kunde hålla god fart vilket även gjorde teknikmomentet intressantare.

På flacka partier och i uppförsbackarna går det tyngre på vintern, men i utförsbackarna kan man rulla på bra i den mjuka snön...

Banorna från O-ringen hittar du i kartpärmen, dock bara med sommarens vägval inritade.

Då den sista etappen idag genomfördes (banan från oringen e1) beslöt jag mig dock för att fuska lite och tog kontrollerna i valfri ordning. Dagens mildväder gjorde att snön blev riktigt tungforscerad och passets längd slutade ändå på knappa 130 minuter.

På onsdag skall jag åka till Umeå för att träffa Håkan Alfredsson som är hälseneexpert och planen är att han skall testa en ny metod av behandling för min hälsena, som går ut på att han öppnar upp huden och skrapar på den. Jag är förhoppningsfull inför mötet med Håkan och hoppas naturligtvis på att kunna bli smärtfri efter denna behandling. Min axel har börjat bli mer funktionsduglig igen och jag har även börjat åka skidor med den. Då behandlingen kräver nån veckas vila har jag försökt träna desto hårdare innan. Efter 11 dagar in på det nya året kan jag redan summera 35 timmars träning.

Fotot är taget från 5:e kontrollen under den fjärde etappen vid Hundfjället.

William sträcker ut i snön...

David koncentrerar sig in mot kontrollen.