2008 laddade jag för EM och drömde om medaljer och 2010 fick jag äran att hänga 2st om halsen, efter väl genomförda lopp och några glädjetårar! Det var ett tag sedan jag åkte hem från ett mästerskap och var så här jäkla nöjd =)
Traditionen håller i sig
De svenska damerna har levererat medaljresultat i stafetterna sedan länge och därför kändes det lite extra pirrigt i min debut i ett förstalag i stafetten på landslagsnivå. Ca 30s var gapet som Karro gav mig och jag satsade på att behålla och helst utöka om chans gavs, dvs jag startade offensivt! Spik på första kontrollen och spik på andra men trots detta dök flera löpare upp och vi gick på bred front i sluttningen mot tredje. "Antingen skiljer gafflingarna eller så har de helt enkelt högre fart än jag idag" hann jag tänka men jag bestämde mig snabbt för att kämpa för att hålla ihop loppet hela vägen.
Stämplade först vid min 3:e och 4:e och till 5:e delade vi på oss lite. Strålade samman vid kontrollen, där jag dock gjorde en liten krok och hann ge mig själv en ordentlig tillsägelse om att "TA CHANSEN när den ges!" och sedan var jag fullt koncentrerad igen. Gemensam 6:e och sedan tog jag kommandot före Dana igen till min 7:e (den norra) men på väg till 8:e gensköt A-M Fincke oss efter att ha haft annan gaffling på 7:e. Först över bron in mot varvning men en "fulgaffel" och kort tvekan gjorde att jag hamnade på släp. Började även bli trött men slet mig med och fick chansen till ett ryck med innergaffel på 14:e. Dana dök dock upp till vänster om mig när vi korsade vägen och sedan var hon starkare uppför sista knixen. Låg bakom sista kontrollerna och var kanske lite passiv där, då jag var extra noggrann för att inte dra snett, och tyvärr tappade jag några sekundrar på sista stämplingen (enheten pep inte) och även Fincke dök upp där. Kämpade hela upploppet och skickade ut Helena med tätkänning och sedan följde jag spänt dramatiken.
Glada guldlöpare tack vare fina insatser och en rökare på slutet av Jansson!
Enorm glädje efteråt men även en liten djävul på axeln som sa "det var väl inget märkvärdigt, det förväntades ju av dig/er och dessutom har du ju nu ett dåligt (sprintfinalen) och ett bra lopp så du måste ändå visa att du kan igen", och jag gick in i ett diffust mellanland mellan att njuta och att börja tänka på att prestera nästa dag. Massör-Eva hjälpte mig dock att sätta den lille djävulen i gungning och hennes fråga: "Hur många gånger har du tittat på medaljen?" fick mig att morgonen därpå leta upp min medalj (nedslängd i necessären av någon anledning) och känna på den och minnas glädjekänslan, samt säga till mig själv att den insatsen kan ingen ta ifrån mig vad som än händer framöver!
Medeldistansanalysen kommer imorgon....för nu ska jag träna vägval i Trondheim. Solen lyser och himlen är blå - vad det är skönt att leva då =)
Kommentarer
Lämna en kommentar